Sverige rapporterade i mars 2017 till EU vilken prognos man hade för CO2-utsläppen fram till år 2035, och regeringen presenterade då också sin lagrådsremiss för ett klimatpolitiskt ramverk och målsättningen att Sverige senast år 2045 ska ha netto nollutsläpp av CO2, för att därefter ha negativa utsläpp.

Vi har tolkat denna svenska målsättning i form av ett diagram där också vår tolkning av Kevin Andersons kravnivå för rika länder lagts in. Även ett par ännu ambitiösare målsättningar för nollutsläpp till år 2025 eller 2030 har lagts in. Det uppenbara är att regeringens svaga start av omställningen gör att ytan under kurvan, alltså mängden CO2, blir mer än dubbelt så stor som de andra scenarierna, trots att regeringens slutspurt mot noll år 2045 har samma branthet då som de andra har nu i början.

swedenco2_2017.jpg

Vi tycker att vi ska lita på Kevin Andersons beräkningar och då innebär det att Sveriges ambition inte är i nivå med vad som krävs för att klara 2-gradersmålet ens med 33% sannolikhet. Sveriges förhoppning om negativa utsläpp efter år 2045 har inte tagits med i diagrammet.

Det behövs alltså en rejäl skärpning av Sveriges ambitioner, liksom av världens övriga länder. Ländernas åtaganden inför Paris summerade till 40% reduktion till år 2030, alltså mindre än hälften av vad som krävs för att ha 33% chans att klara 2 grader. Hur får vi igång en sådan ambitionshöjning? USA’s val av en totalt bakåtsträvande regering på klimatområdet får inte hindra övriga länder att öka sina ansträngningar.